Om “Hier ruhen sieben tapfere Russen”

Hier ruhen sieben tapfere Russen

Hier ruhen sieben tapfere Russen

Hösten kom. Man sammankallade kompanierna men Rohrklopfer fattades. Ingen vid regementet verkade känna till hans förehavanden. Till sist frågade man de ynglingar som utförde de allra enklaste sysslorna i stallet, och de visste om Rohrklopfer att han synts till på krogarna i stadens södra utkanter. Rykten förtalte att han blivit underlig, talat om freden och om att begära avsked.

Generalen var någorlunda intelligent, och inte okänslig. Han var tyst ett ögonblick, lät pennspetsen dröja ovanför pappersarket och såg ut genom fönstret. Det satt en stor, glänsade fink överst på marmorbysten invid trappan som ledde upp till minnesmonumentet.

Sedan ruskade han upp sig, suckade och fäste blicken på adjutanten.

-Vi får söka upp honom, sade han. Vi rider genast. Jag själv, ni och kanske Brink. Han gäller ju för att vara en som känner människorna.

 

Höstregnen hade fått alla vattendrag att svälla i hela provinsen. När generalen steg ut ur byggnaden kunde han höra bruset från fallen. Han brukade tycka om ljudet, det brukade få honom att känna sig ung, trots allt, men idag frätte det på hans nerver.

Tack och lov var hästarna nästan omgående klara, och man kunde genast ge sig av. De andra två hade den goda smaken att hålla tyst, och det fanns förresten inte mycket att säga. Man red i kort galopp över fältet, katedralens klockor slog för att kalla samman till förmiddagsmässan, generalen tänkte på sin hustru, hur hon brukade se ut när hon satte tillbaka fruktassietterna i vitrinskåpet. Hur hon vred om den lilla nyckeln till glasdörrarna, som då skälvde till.

När de korsat fältet tog stadsbebyggelsen vid, med enklare kvarter, skrotupplag och en krog som hette Forellen.

- Gå in och hör er för, sade generalen, och Brink satt av och gick in i lokalen.

Adjutanten frös och fällde upp rockkragen. De väntade. Hästarna somnade. En kråka skrek. De första bladen föll från träden. Sedan kom Brink tillbaka, och kunde berätta att Rohrklopfer höll till i en liten gård som låg inklämd mellan nyare villor inte långt därifrån.

- Man säger att den tillhört hans släkt. Jag tror att vi måste gå varligt fram.

 

Rohrklopfer mötte dem på uppfartsvägen. Han var klädd som en enkel bonde och mycket lugn. Han verkade ha väntat på dem.

- God förmiddag, general. Det är en ära. Doktor Brink. Herr adjutant. Stig för all del av, låt mig ordna för djuren, stig in och vänta under tiden.

När han återkom fann han de tre männen stående i hallen. Där brann en liten eld i en öppen spis, där Rohrklopfer varit i färd med att koka rotsakssoppa till middagsmålet. Rohrklopfer rörde sig med oväntat hastiga rörelser, han verkade vilja klara av hela ärendet så snabbt som möjligt och åter få vara ensam.

Han andades in. Och ut.

- För en vecka sedan föll en ung kurtisan av sin häst när hon red i parken, sade han sedan skyndsamt. Hon föll med huvudet rätt in i ett platanträd och dog inte långt därefter. Jag hittade hästen här utanför, den stod här med hängande huvud och tyglarna slängande. Man ville skjuta den förstås, som om den varit brottslig, fast det givetvis var en ren olycka eller kanske rentav så att ryttarinnan var oskicklig, ja, jag finner det senare alternativet vara det mest troliga. Hästen var betslad med för skarpa don.

Han rörde om i elden.

- Jag har den i stallet. Det är ett fint djur. Ett nätt sto. Jag har motionerat det lätt. Jag kommer att betala en anständig summa för att rädda livet på det. Armén har jag för länge sedan beslutat mig för att lämna, men jag hade inte tänkt göra det som en simpel desertör. Jag inser att jag ställer till besvär. Jag inser att jag kanske kommer att ställas inför krigsrätt. Ni väljer, general. Varje människa kan handla förhastat, och det måste finnas ett visst svängrum.

Generalen såg på Brink, trött och nästan roat. Det var här Brink borde säga något. Men Brink sade inget. Det hängde ett släktvapen i rummet.

Generalen såg sig då om, som om hoppades han att finna hjälp i något annat föremål.

- Var hon er älskarinna? frågade han sedan, förstrött.

Rohrklopfer slog omedelbart ifrån sig: nej, nej, det hade inte alls varit så. Han hade aldrig sett henne, visste inget annat än det han hört.

Generalen sträckte upp sig, fäste blicken på avfällingen och slog med sina handskar.

- Jag har naturligtvis inte tid med er, sade han. Det finns ett krig som måste skötas. Idiot. Stanna här så länge med den vackra hästen, tids nog ska vi tänka ut ett straff. Att man är idiot är ingen ursäkt. Även idioterna måste stå sitt kast.

På tillbakavägen drev de sina riddjur hårt, och redan på eftermiddagen var de på väg ut i fält för att nedgöra fienden vid Sable Grosse.

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>